Under en längre tid så har jag känt mig halvt deprimerad av flera anledningar... Men då har jag funderat så at det knakar varför jag mår så dåligt och kommit fram till en del saker och sedan har jag nog blivit lite klokare och visare faktiskt ! En hel del har jag faktiskt kommit på under min praktik för barnen har faktiskt lärt mig hur mycket man tar efter andras beteenden och speciellt deras som man tycker om som är speciella för en själv.

Och jag har kommit fram till en del om mitt ointresse för barn och att få barn. Brorsan har jue fått barn för ett tag sedan och jag blir bara tom och ledsen av tanken på barn ! Jag tycker att det är hemsk ! Alltså inte barnen på förskolan eller Isabella och Dante (Marias barn) Utan att mina syskon och jag troligen ska ha barn senare i livet...

Och det jag har kommit fram till är för att jag inte har haft en bra (en sådan som man ska ha) barndom utan en konstig och det har skapt mig både bra och dåligt ! Jag har jättesvårt att visa mina känslor för andra och jag litar inte på människor i allmänhet. Visst det kan låta jätte falskt för jag säger ofta att folk betyder och det gör verkligen människor för mig men såfort folk eller jag fuckar upp saker så blir jag typ förstörd för då får jag det "bevisat" att man inte kan lita på människor. Jag kan inte ens gråta inför min mamma i dagens läge och gör jag det så skäms jag för att jag faktiskt visar att jag är sårad (psykiskt, blir oftast inte sårad fysiskt)

men det jag har kommit på är att det börjar med min "pappa" eller ja jag har jue ingen på pappret för han sa ifrån sig mig typ ! Det och en annan massa skit som han har gjort har skadat mig mer än vad jag har viljat förstått tidigare men det stora jag har kommit på varför jag blir tom och ledsen med barn är för att jag är rädd för att jag eller mina syskon ska skada dem så som vi tre har blivit skadade.

// Sofia